CYRIL

Tidskrift för katolsk kyrkomusik och liturgik i republiken Tjeckoslovakien

Januari - Februari 1938

Nr. 1-2

E. Trolda: Vincenzo Albrici

Hittills har man inte fastställt, vad som fick den en gång berömde kompositören Vincenzo Albrici att på gamla dagar bege sig till Prag. Det låter som en slags resignation, när han på en tryckt textbok till sin påskkantat ("Extraordinaria novorum paschalium relatio" sign. 52C53 univ. bibl. i Prag) beskriver sig själv med orden: "förr konungarnas, hertigarnas, furstarnas, den då illustre sachsiske hertigens kapellmästare, i dag de sanna musikälskarnas undergivne tjänare". Något liknande skriver han på textboken till sitt oratorium Jephte (därstädes). Båda kompositionerna, daterade år 1684, bevisar, att han har varit i Prag och att han stod i kontakt med professor Dr. Jakub Jan Václav Dobenský, dekanus vid medicinska fakulteten, samt med jesuitkollegiet vid St. Salvator; den förstnämnde kallar han rentav beskyddare.

Likaså svävar vi i ovisshet om Albricis dödsdatum. Eitner uppger år 1690, Riemann 8 augusti 1696. Riemann anger inte varifrån han fått så exakt information; dagen kan vara korrekt, men året är förmodligen feltryckt. P ebestian Labe tillägnar nämligen Albrici en epitaf i sina epigram från 1691 ("Salium millenarii secundi ..." sign. 52I13 univ. bibl.) på s. 71, vilket han inte skulle ha kunnat göra, om Albrici det året ännu varit i livet. Från denna epitaf får vi också veta att Albrici haft en elev i Prag, prästen Antonín Heisler, vilken Labe tillägnat två epitafer. Heisler kallas här för "den förnämligaste musikern i Böhmen" och Albrici "denna den förnämligaste musikerns mest vittbekante lärare". Barockspråket hade en förkärlek för superlativ; därför förvånar det inte att P Moic Vogt i sitt teoretiska verk "Conclavex thesauri magnae artis musicae" från 1719 kallar Albrici "Alpha bland förra (17:de) seklets musiker".

Att Albrici var en eminent musiker framkommer av hans verk bevarade i Prag; på St Frantiek-kyrkans läktare och korsherrarnas bibliotek finns det sammanlagt 11 st. Ett av de största är "Offertorium pro Dominica Pentecostes a 5 voci soli et ripieni, 2 Violini, 2 Viole, 4 Trombe, 2 Cornetti, 3 Tromboni, Fagotto et Organo". Det rör sig således om en komposition med utomordentligt stark besättning, dock ej ett verk för dubbelkör, som man felaktigt skulle kunna tro, eftersom "ripieni" skiljer sig från solon endast med antal pauser. Såväl verkets besättning som komposition är rik; det har nämligen följande satser:

1. Sinfonia (17 takter)
2. kör med solotersett "Confirma hoc" (114 takter)
3. solo för sopran: "Huc deorsum sacrosancte" (18 takter)
4. kör, samma text (14 takter)
5. solo för bas: "Dona, ut ardoris tui" (47 takter)
6. tersett: "Veni festina" (19 takter)
7. solo för tenor: "A te nunquam derelinquar" (22 takter)
8. kör: "Inflammemur" (15 takter)
9. solo för alt: "Rege cor" (40 takter)
10. tersett: "Fac ut intus" (53 takter)
11. nr. 2 (114 takter) upprepas

Solon nr. 3, 5, 6, 7, 9 och 10 ackompanjeras endast av orgeln enligt den besiffrade basen, på vissa ställen utgör fiolen med orgeln ett kort efterspel, även det kallat "sinfonia".

I vår bilaga är ackompanjemanget utskrivet av mig, varvid jag här och där försökte lägga in små imitationer. Generalbasens ursprungliga besiffring har dock bevarats för att var och en skall kunna bearbeta ackompanjemanget efter sitt eget omdöme. Inte heller tempot och dynamiska tecken är bindande, eftersom de inte förekommer i originalet; endast "piano" i tredje takten från slutet är ursprungligt. Hela satsen tyder på att det rör sig om ett utdrag ur en större komposition, dels för att den börjar i G-dur och slutar i C-dur, dels för att den inte har ariaformen. Trots detta förtjänar den att publiceras och även uppföras, eftersom den är skriven i genuin kyrklig stil som röjer kompositörens romerska härkomst. Dess kännetecken är tankarnas allvar och djup, elegant återhållsamhet, intressant rytm och oväntade harmoniska växlingar. Liknande stil har även övriga kompositioner i den mån vi hade möjlighet att utforska dem. Det är därför en oersättlig skada, att de sammanlagt 20 av Albricis kompositioner som är antecknade i cistercienserklostrets i Osek inventarieförteckning för åren 1706-1733 har gått förlorade.